Byte av blogg

http://saraes.blogg.se/

Helgen

Helgen är avslutad. Utåt sätt, en mycket trevlig helg med friska stunder. Inåt sätt jobbiga tankar och en enorm trötthet. Vi har hunnit med två bad i sjöar, ridning, utflykt med bilen och mer små saker där till. Har pratat lite med min kp som kom in på mitt rum innan maten. Kommentaren blev "oj" när jag berätta om helgen. Det känns lite oj. Nu intalar jag mig själv att ska ta nya tag.

När vardagen påverkas av psykisk ohälsa

Där brast det.
Jag har levt som i en bubbla av fantastiska känslor de sista veckorna.
Det försvann nu, idag, ikväll.
Känner mig så dålig, så värdelös.
Måste återfå kontrollen, kunna styra detta vidare.
Det syns inte, det finns inte för andra men för mig är det verklighet.
Jag lever mitt i det.
 
Ska nog lägga mig och läsa. Hoppas på att få ordning på tankarna och sedan somna ifrån allt till en bättre dag.
 

Min fortsatta behandling

Jag får många kommentarer kring frågor om hur det går, att ni hoppas jag har det bra här nere, så jag tänkte uppdatera er lite om läget. Nu har jag varit här i drygt 6 veckor. Vi har inte kommit så långt i behandlingen alls. De behandlingarna som vi har i grupp inom DBTn kallas färdighetsträningar. Det är både jobbigt och svårt att förstå. Får hjälp av min kontaktperson när hon jobbar. Fick tillsammans med min kp fylla i ett papper kirng hur vardagen fungerar. Det ska sedan göras var tredje månad för att se hur behandlingen går. Förutom grupperna har jag även individuell behandling 1 gång i veckan. Min terapeut är bra, hon förstår mig och skyndar inte iväg utan vill få allt rätt och klargjort från början. Jag har utan att överdriva fått svara på hundratals frågor kring min matsituation, kring tvången och aspergern. Här tar vi inte en sak i taget utan dom förstår att allt hänger ihop.
 
Utöver det så får man små saker (som är stora för en själv) att jobba med. Just nu ska jag knacka på deras dörr en gång om dagen i veckorna för att be om hjälp eftersom att jag är så extremt dålig på det. Det har inte fungerat alls och jag blir så frustrerad på mig själv att det inte bara går. Vill att det ska fungera men det gör verkligen inte det. Imorgon jobbar min kp igen och då har vi bestämt att vi ska prata lite mer om det, göra läxan till måndagen och sen prata lite allmänt. Efter att jag fick byta kp har det fungerat så mycket bättre och jag vågar öppna mig lite mer. Men det är fortfarande svårt när det inte är dom som frågar utan jag som ska säga något först.
 
Som jag nämnde jobbar vi med DBT här i grupp och de flesta också individuellt. Jag har inte skrivit på något kontrakt än eftersom att jag har så mycket problem som ligger utanför DBTn. Jag vill inte skriva ut exakt här men för att nämna några saker så är det tvången som tar en stor del vilket inte botas med DBT utan KBT. Sedan har jag ätstörnings biten som inte heller botas med DBT när det är så mycket. Men innan jag skickas vidare till ännu en terapeut för att jobba med den biten ska jag och min nuvarande terapeut försöka jobba med det själv. Det känns bra. I övrigt så mår jag väl okej men inte mer än så. Det är jobbigt och jag går med det mesta själv. Jag får till mig att jag är svår att läsa av och att jag liksom inte visar något utåt. Personalen säger att dom blir lurade av mitt sätt att vara på. Att den sociala sidan och den där vettiga Sara nästan får dom att tro att jag inte har några problem. Men dom säger att dom förstår, jag bor ju här och hit får man inte komma fören du är skapligt dålig, så något fel måste det ju vara. Och ja, något fel är det, jag vet bara inte hur jag ska utrycka det.
 
 
 

Självskadebeteende

Det var ett par dagar sedan nu, men ibland får det lov att bli så. Jag har inte kommit mig för att sätta mig vid datorn, starta den och vänta på att den ska komma igång. Även om processen är rätt snabb på min nya. Det är mycket aktivteter och behandling här plus att jag nu har hunden hos mig. Det gör att tiden springer iväg vissa dagar och andra är likt denna. Jag sitter på mitt rum, går mina promenader och känner mig ganska borttappad och glömd. Ska nog dra igång en riktig städning för att fördriva tiden. Men först ska jag skriva några rader på något som blir väldigt aktuellt när man på ett behandlingshem likt jag själv.
 
Det här med självskadebeteende är svårt. Det triggar andra och jag vet inte riktigt hur mycket jag ska skriva. Men jag har fått tänka om lite där. Att dölja sina ärr blir outhärdligt i längden. Det går inte att gå i college tröja i juli månad när det är 30 grader varmt. Det bara går inte. Här har 90 procent av alla ärr på armarna, mer eller mindre. Själv har jag skurit så mycket och många år att det ser ut som att jag är typ brännskadad och inte har skurit mig så mycket. Det här tycker jag är rätt skönt. För på dom som gjorde lite mindre och fortfarande har fri hud ifrån ärr kvar så syns ärren som är desto mer. Jag vet att jag aldrig kommer se normal ut men samtidigt är inte det något jag skäms över. Jag ser liksom ut såhär.
 
Igår när vi var på ridningen så stod jag och pratade med vår ridlärare efter lektionen. Hon avbröt mig mitt i en mening och kommenterade mina ärr. "Men lilla du..." Jag blev paff. Det blir liksom en vardag att se ut såhär så jag tänker inte så mycket på det. När jag är i stallet så tänker jag ännu mindre på det. Då är jag liksom i min trygga miljö bland djur och där exicterar inte självskadetankar. Ibland kommer det upp tankar i mit huvud att jag är värdelös som inte lyckats skada min kropp mer, att jag borde fortsätta. Därför kan det ibland vara bra att få en sådan där plötslig kommentar helt oväntat. Det syns, det är mycket Sara, du har plågat din kropp något enormt. Det får min sjuka sida att slappna av. Jag är alltid rädd för att göra något bra emot mig själv och varje dum grej tolkas på en skala hur illa det varit. Kompensationstänk.
 
En sak som jag tycker är väldigt skönt här är att man inte räknas som annorlunda när man har ärr på armarna. Vi har så mycket ärr tillsammans att det räcker och blir över. Att visa ärren är en vardag, inget jag funderar över varken hos mig själv eller de andra. Men en sak som gör mig arg och iriiterad är när folk går med öppna sår. Det spelar ingen roll om det är små rispor, öppna sår eller sydda partier. Jag tycker inte att man gör så när det finns så många omkring en med liknande problem. Även om många av oss har kommit ned till den punkten att man inte blir påverkad på det sättet så vet jag att det finns dom som gör det här. Tycker att man kan visa respekt inför dem. Det får avsluta min lilla text kring ett relevant ämne.
 
 
Under tiden och den nedre delen är när ärren bleknat mer.
 

Ridning

Det är mycket nu. Jag ska skriva ett inlägg imorgon. Tack för alla ni som kikar in här varje dag. Ikväll så har vi varit i stallet, red i den avancerade gruppen för andra gången.


Svimningstendens på Sveriges nationaldag

Ikväll har kroppen varit helt slut. Har tvättat sedan imorse. Efter massa strul med torktummlaren hänger det kläder, handdukar och lakan på tork i hela mitt rum. Sådant har jag svårt för, att sova när det inte är undanplockat. Det har flutit på idag gällande promenaderna. Vid lunch hade jag redan gått 60 + 45min vilket kändes skönt. Efter lunch åkte vi till skogen och gick en promenad där och efter det så gick jag själv en promenad utan hunden som behövde vila. Det var tufft. Det var där jag kände att benen knappt höll. Kom hem. Kände mig yr och svag på något vis. Satte mig på golvet och när jag sedan skulle resa mig upp dunkade huvudet ned i golvet, kroppen orkade inte mer. Var snabbt uppe i sittande ställning. En personal kom och sa att det här inte är något bra alls. I övrigt så har dagen flutit på den också. Leo har badat och jag har jobbat lite med dbt'n. Imorgon har jag session med A och så är det morgonsynk men annars lugnt. Det skrämmer mig. Det är när det är lugnt som ångesten knackar på dörren.

Mina promenader

Personalen anser att jag springer ifrån problemen genom mina promenader. Jag kan till en viss del hålla med dom. Sak samma exakt hur länge jag går per dag, varken något att skryta eller skämmas för. Nej tiden behåller jag för mig själv, tycker att siffror bara skapar


jämförande. Imorse var jag först ute med Leo, lämnade in honom, drack lite fun light och tog medicin innan jag gick ut och gick ytterligare en sträcka. Nu känns det bra i kroppen att jag redan hunnit gå så mycket trots att klockan inte är så mycket. Har köket idag med. Bättre att få det gjort på helgen tycker jag. 

För att återgå till promenaderna. Jag tycker om att gå ut och gå själv. Det har jag alltid gjort. Uppskattar faktiskt att gå själv. Lyssna på någon pod men samtidigt njuta av naturen. Lukter, syner och läten. Jag slipper fundera över hur jag ser ut från sidan, om jag valt rätt kläder eller om jag ser för tjock ut. Även om jag vet att dom som passerar mig tänker så, så är jag iaf själv, utan att någon går precis bredvid och dömer mig. När jag dessutom nu bor på landet är det ännu skönare att vara ute och gå.


Badat

Lördag innebär vilodag. Idag åkte vi på utflykt till en sjö på kvällen, drack kaffe och badade både själv samt med hunden. En fin kväll som har avslutats med filmtittande. Jag och en gullig tjej som bor här har Harry Potter maraton just nu.


Dagarna blir till veckor

Det var så mycket igår. För mycket. Hade först färdighetsträning, något som är väldigt svårt för mig. Det som är skönt är att personalen ser det och försöker hjälpa mig. Färdighetsträningarna kallas dom träffar man har med dom andra medpatienterna i grupp. Man går rakt på sak igenom känslor, färdigheter, förhinder, relationer osv. Jag höll som vanligt på att somna. Inte av uttråkande utan för att jag är så enormt trött. Även min terapeut kommenterade det när vi hade session på eftermiddagen. Förstår inte riktigt varför då jag sover bra om nätterna. Det vi kom fram till var väl att genom mina problem kring tvång och aspergerns sätt att tänka blir mer intryck för mig och att det gör mig trött. 
 
Vi kom också fram till att det inte är något bra idé att direkt nu skriva ett dbt kontrakt. Jag har så mycket problem runt omkring att ren dbt inte fungerar. Det samma gäller dagbokskorten som i de flesta fall verkar användas. Det fungerar inte heller. Jag är tacksam för att dom ser hindren och faktiskt inte ens tvingar mig till vissa saker för att dom redan innan ser att det inte går. Jag gör verkligen mitt bästa och vill det här men det är svårt helt enkelt. Idag är en lugn dag. Har klippt hunden, varit ute på hans promenader och sen dammsugit rummet. Hade även duk dag vid lunchen så det är precis avslutat. Så jobbigt. Inte av samma skäl som många andra, att det är jobbigt och krävande utan för att jag är livrädd i att ta i andras disk, känns smutsigt och ja. Usch!!! Försöker jobba med det här och vissa saker går faktiskt bra. Får jobba hårt med att inte ge vika för allt. Jag fixar att göra vissa saker som andra anser vara äckligt, typ dela vattenglas eller flaska men att plocka bland andras slem från bestick och tallrikar blir jätte svårt. En liten förklaring bara. 
 
Det här är något som jag förtränger, döljer och skäms över. Igår frågade terapeuten, A, mig kring tvången. Vi gick in i varje minsta detalj och efteråt var jag totalt slut i huvudet. Att rota i dessa saker som jag levt med i så många år är tufft. Idag ska jag bara ta det lugnt. Avbokade mitt besök i träningslägegnheterna imorse. Orkade inte med en dag till med information. Istället ska jag sitta och skriva, jobba lite med dbt läxorna och sen bara njuta av att det är fredag. 
 
En skapande, fastbiten hundmänniska. Björnbärsälskare, östgöte med passion för att rita. Ägare till en cocker spaniel vid namn Leo som jag tävlar i rallylydnad. Brinner för att engagera mig inom hundvärldens fantastiska aktiviteter.

Lever med psykisk ohälsa. Bor på ett behandlingshem efter en längre påtvångad sjukhusvistelse. Har spenderat många år inom den slutna psykiatrin och på dagvårdsbehandlingar. Försöker anpassa en vardag efter ätstörningen, OCD´n, den fobiska personligheten och aspergern.

Här berättar jag på ett öppet sätt om en något speciell vardag. Jag väljer att skriva om det förbjudna, om det som inte lämnar journalens svarta sidor. Det för att psykisk ohälsa är något vi måste våga prata om. Jag är bara en helt vanlig tjej med ett något annorlunda liv.