Att flytta ifrån avdelningen

Jag har varit inlagd länge nu. Om två dagar blir det hela åtta månader. Personalen säger att det kommer bli tomt utan mig. Det kommer bli lite tomt utan dom också. En del av dem som verkligen har burit mig fram här dessa månader. Men nu sitter jag här och är redo. Redo för att skrivas ut och börja en ny resa på behandlingshemmet. Jag har genom hela vårdtiden haft lpt. Vilket innebär att personalen har rättigheter på sin sida medan jag inte har något val. På ett finare språk kan man förklara det som att dom räddar livet på en genom att vårda en här. Jag vet att det är så, att dom har räddat mitt liv. Utan detta lpt skulle jag inte levt idag. När jag kom in var jag i ett bedrövligt skick både psykiskt och fysiskt. Jag hade blodvärden som var katastrofala, svimmade om och om igen, kördes i rullstol pga detta. Fingarna var iskalla och läpparna blå av syrebristen i kroppen. Psykiskt ville jag rakt på sak bara dö. Jag struntade i att de letade efter behandlingshem till mig, brydde mig inte om de olika förslagen eller när dom sa att jag skulle behöva vara här länge. Jag brydde mig inte om någonting.
 
Det har jag verkligen kommit ifrån idag. Vilken skillnad det är på mig. Jag ser fram emot att komma till behandlingshemmet. Jag vill (nästan helt) lämna det sjuka bakom mig. Det är ett stort framsteg. Dom säger att det kan bli jobbigt för mig att lämna avdelningen då jag varit här så länge men så känner inte jag alls. Visst jag kommer som sagt sakna några ur personal styrkan men det är också det. Vad mer ska jag sakna? Låst toadörr, ständiga frågor om mobil, laddare, dusch slang och handdukar? Nej jag är färdig här nu. Det har jag enligt mig själv varit hela tiden även om jag nu kan se att den här inläggningen behövdes. Dom har inte vågat släppa hem mig innan behandlingshemmet då dom likt jag själv är övertygade om att det hela skulle börja om igen. Jag vet att det är skört, att jag är skör. Det räcker med en liten motgång så är jag där. På badrums golvet med ett rakblad i min hand eller så står jag med huvudet halvt i toastolen och kräks upp det jag precis har stoppat i mig.
 
Men nu sitter jag här i ett betydligt bättre skick och ska åka iväg om mindre än en vecka. Jag har velat lämna denna avdelning samtliga dagar sedan jag kom hit. Det har skiftat på vilket sätt men varje dag har jag längtat hem. Längtat ut ifrån denna byggnad. Ibland har det varit just för att kunna självskada men ju längre tid det har gått desto mer har jag längtat ut till det friska. Känner mig för frisk för att vara här. För frisk för att åka på ett behandlingshem men jag följer strömmen för här kan jag inte bo. Om det är så att en tid på ett behandlingshem står imellan sjukhuset och hemma så får jag väl genomlida dessa månader och försöka göra det bästa av det. Man bor inte på ett behandlingshem, man genomgår n behandling där och det tänker jag verkligen försöka göra. Skakar av mig den lilla jobbiga biten att lämna sjukhuset. Bra personal kommer det finnas där också, helt övertygad. Jag är så glad för all deras hjälp men det är dags för mig att gå vidare nu och det känner alla omkring mig. För en gångs skull är vi eniga.


Lotta    •  

Vad roligt att läsa att du har tagit så stora steg från sjukdom och elände! Hoppas att du kommer att trivas på behandlingshemmet. Jag såg en intervju med Stina Wollter och Mark Levengood, väldigt bra diskussion om att tycka om sig själv och acceptera sig som den människan man är. Lycka till i Skåne!

Svar: Tack fina du :) Blev lite nyfiken på intervjun, vart har du sett den? Kram Sara
None None

Lotta    •  

Här är länk!
https://www.svtplay.se/video/13266048/sverige/sverige-sasong-14-avsnitt-14

Svar: Tack :)
None None










Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se