Att vårdas länge inom psykiatrin

Kalla det inte att jag är fast i det sjuka bara för att jag väljer att reflextera över min tid på avdelningen för det är något som jag måste bearbeta. Det här många vara den värsta inläggningen jag varit med om. Jag har inte varit fast med LPT så länge som jag varit denna gång. Även personalen säger att det känns konstigt att jag varit här så länge. Ända högtiden jag missar är midsommar och det är jag så evigt tacksam för. Att jag kommer ned till Skåne och får börja min behandling samt snart få bo med Leo betyder allt för mig just nu. För att återgå till ämnet. Psykiatri avdelningarna är inte skapta för att behandla människor under en lång tid. Dom finns till för att ta hand om patienter som befinner sig i en kris i sin egen livs situation ska få hjälp. Det handlar om ECT behandlingar, om medicin förändringar, hjälp vid stark ångest, svåra depressioner eller maniska tillstånd. Människor som pratar med sig själva, skriker rakt ut eller helt befinner sig i sin egen värld. Här kan den slutna psykiatrin komma in och rädda personer.
 
Men att vårda patienter under månad efter månad, som blir till halvår och år hjälper ofta inte. Det är min erfarenhet. Men vad gör man när man är en sådan fara för sig själv att man inte fixar att vara hemma? Att få komma till behandlingshem är i vår kommun svårt tydligen. Därför är det ett par som likt mig, fastnar på avdelningen. Även om jag har koll på att jag spenderat längst tid här och de andra har bytts ut. Vissa har till och med kommit tillbaka både en och två gånger under min vistelse här. Avdelningen är en förvaringsplats som tas till när det inte räcker med öppenvården. Jag vet när jag har varit inlagd tidigare, även då under långa perioder, så fungerade det inte på samma sätt. Jag kände att det inte fungerade hemma och ville nästan vara på avdelningen. Då sattes det upp krav på mig likt dom gör om man inte är så sjuk. Äter du inte som ätstörnings patient och att du samtidigt kanske inte är så där akut sjuk ja då har du inget här att göra. Jag tycker krav är bra i den frivilliga vården. Man måste vilja själv för att någon annan ska kunna hjälpa en. Jag vill nu. För första gången tycker inte jag helt och hållet att det känns som att jag tar upp vården i onödan. För varför gå i massa samtal och behandlingar när man inte vill bli frisk. När man finner det tryggt att bli omhändertagen av någon annan. Ha någon som glor och tjatar när du äter eller som går bredvid dig ute för att du inte ska springa iväg.
 
Jag minns för några år sedan. Då tyckte jag att det var jobbigt att dom kände igenom fickor och drop med händerna längs min kropp för att känna så att jag inte hade något jag inte fick ha med mig upp till avdelningen. Nu efter alla dessa månader med LPT känns det ganska lättsamt. Efter händelser har dom bett mig klä av mig framför dom, andra visterar innanför trosor och bh. Ber mig ta av tröjan. Glor på mig när jag går på toa. Söker igenom alla mina saker utan att jag vill det. Förutom när det gäller att klä av sig naken inför en annan människa (ibland flera) så känns det ofta så att personalen tycker att all den här visitationen och genomgång av saker är jobbigare än vad jag tycker. Man vänjer sig faktiskt. Som jag hört så många gånger under denna inläggning. "Du har inget val". Jag vet det har jag lust att skrika ibland. Men inte ens när dom håller fast mig, drar av mig byxorna för att ta hand om mina självskador skriker jag. Försöker komma ur deras grepp, försöker övertala. Men jag skriker inte, jag är inte upprörd, jag slåss inte. Det här gör att jag med min problematik är lite annorlunda. Många hamnar i bältessäng flera gånger, skriker, blir arga och frustrerade. Jag fungerar väldigt sällan så. Blir hellre tyst och låser in mig i badrummet. Vet inte vilket sätt som är bäst.
 
Jag är varken unik, ensam eller sjukast. Men vad spelar det för roll? Jag tycker mina problem räcker gott och väl. Varför spä på det? Jag är stolt över att jag bara legat i en bältessäng en gång. Att jag inte skär sönder mig själv och behöver opereras om och om igång. Jag är helt enkelt så himla bra att jag kämpar på med maten istället för att vägra äta på grund all ångest. Jag har ångest, det vill jag lova att jag har men jag väljer att sammarbeta med personalen och faktiskt jobba emot det sjuka. Jag får mer hjälp nu när jag gör det än när jag satte mig på tvären och vägrade äta. Dom bryr sig mer när jag kommer och säger till innan jag har skadat mig än i efterhand och precis så ska det vara enligt mig. Man ska inte ge en massa kommentarer, snälla ord och stryk över ryggen om man hela tiden går med i det sjuka. Jag har den uppfattningen att alla kan bli friska bara dom vill. Det får avsluta denna långa text.











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se