"Hej mumin"

Varit iväg på permission med mamma idag. Hon hämtade mig efter lunch då vi åkte hem till dom. Jag skrapade tandsten på hunden innan vi for vidare. Nu till min lägenhet för att hämta lite vår kläder. Vet inte om jag vågar använda det trots allt, känner mig och är så sjukt stor just nu att det gör ont i hela mig. Vill inte se ut såhär. Men nu gör jag det och får väl gömma mig i stora tröjor resten av detta året också. Vi åkte en sväng till mormor och morfar innan mamma återigen lämpade av mig på avdelningen. När jag kom tillbaka fanns det inte en personal på vår avdelning. Någon ropade "Hej mumin!". Stannande till. Vet att det bara är en gamla personal som kallar just mig för mumin och ja mycket riktigt. Hon satt tillsammans med chefen och pratade i ett rum längs korriodren. Avdelningens chef jobbade på en av vårdavdelningarna (eller ja flera olika) så jag känner henne sedan innan. Hon kom iaf och gav mig en kram och sen så bad jag om att få mitt rum upplåst då det var vädring på gång. Eftersom att det inte fanns någon personal på avdelningen (ledig iaf) tittade avd chefen genom sakerna, vi små pratade lite innan hon lämnade rummet.
 
Resten av kvällen har också varit rörig. Det eftersom att det enbart jobbat en ordinarie personal. Resten har varit från bokningen (personal som går runt på sjukhusets alla avdelningar) och sedan en personal från en av de andra psykiatri avdelningarna. Henne känner jag också sedan innan. Fick be om min yoghurt, förklara att jag inte äter middag, be om att låsa toaletten för att sedan behöva förklara att den ska vara upplåst resten av dygnet. Matvaket försvann på mitt kvällsmellis så jag åt själv (vilket gick bra). Ja väldigt rörigt, vi till och med skämtade om det. Tycker om när det jobbar personal som man kan driva lite med. Även om jag har varit här väldigt länge nu så är jag inte fullkomligt panik slagen kring det här med att få byta personal. Att säga hej då - vi ses aldrig igen! - orden har tidgare skrämt mig och fått mig att hålla tag i det sjuka. Men nu är det inte så. Jag har visserligen kommit en del ur personalen väldigt nära. Tidigare när jag varit inlagd har det blivit jobbigt att skrivas ut. Minns att jag fick fina kort hemskickade av avdelningens personal där det stod att dom saknade mig. Jag tyckte det var så fint. Även om det är som de säger nu, att jag är en patient som man minns vill inte jag vara av den stämpeln längre. Jag ska lära känna nya människor, mot det friska som får helt andra minnen av mig än det personalen har på de slutna psykiatriska avdelningarna.
 
 
 











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se