Jobbiga tankar

Det är mycket patienter på avdelningen. Jag är livrädd för att dom ska knacka på min dörr och säga att jag måste dela rum. Vet inte vad jag gör då, vad kan jag ens göra? Jag kan inte bara skriva ut mig och säga att jag klarar mig hemma i en vecka för det får jag inte i och med lpt´t. Det känns lite som om dom kanske tänker att det är bara en vecka till så det klarar hon av men det gör hon inte. Jag fixar bara inte det. Men nu ska jag inte ta ut något i förskott. Jag sitter här och skriver ensam på mitt rum och jag har bara sju nätter kvar på avdelningen. Känns overkligt. Har varit här så länge nu. Tänk er känslan att få äta på riktigt porslin, att få duscha i en riktigt varm dusch eller att över huvud taget slippa gå och be om allt. Laddare, mugg, duschslang, dator, mobil, toalettdörr som ska låsas upp osv. Det tar ju aldrig slut. Idag så sa min bästa vän till mig att jag kämpar så bra, att jag verkligen lägger ned energi på det. Det värmde mig inifrån och ut. Tack <3. För det är verkligen en kamp.
 
Det är mest jobbigt att vara på avdelningen nu. Även om det har varit det innan så går det inte att jämföra med nu. Jag vill bara att dagarna ska gå denna vecka. Mina mellanmål glöms bort, personalen vet inte om jag ens är på avdelningen och toadörren glöms bort. Det är mycket små saker nu som blir till en stor sak. Det är stora saker för mig iaf och det känns ungefär som att "hon ska ändå flytta snart så vi behöver inte bry oss om henne över huvud taget, bättre att lägga energi på de andra patienterna". Det är en jobbig känsla.











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se