Tacksamhet inför andra

Jag kanske betyder något för personalen ändå? När jag frågar min favorit sjuksköterska om det är jobbigt att jag ska flytta fick hon tårar i ögonen och sa att hon inte ville gå hem på hela helgen. Det var ett skämt med någonstans tror jag att det hon menar är att hon kommer till att sakna mig på avdelningen. Ta bara som i morse. Sitter och äter frukost när en skötare kommer över till vår matsal från grann avdelningen "jag ville bara säga godmorgon till Sara" säger hon och sätter sig vid mitt bord. Övrigt personal pratar med mig mycket, dom kramar om mig och är så glada för min skull. Det gör mig glad. Igår hade jag även besök av en av alla goa människor från bruskhundklubben. Det är ett gäng där som jag åkte på SM resan med, som jag hållt kurser ihop med som betyder mycket för mig. Även hon sa att det lyste om mig och att jag verkligen ska lycka till nu men att dom väntar på att jag ska komma hem. Jag längtar tillbaka till att hjälpa till på klubben, till att hålla kurs och gemenskapen vi har där. Det är min grej här i livet.
 
Vart vill jag komma med denna text? Jo jag vill ägna en tanke tillbaka till min släkt, mina vänner och personer inom vården. Nästintill alla är fantastiska runt mig och jag är så evigt tacksam för att dom har hjälpt mig fram längs vägen. Har hållit det där berömda hoppet uppe när jag själv inte har gjort det. Det känns lite som att jag gör slut med det dåliga här och nu för att gå vidare. Det skrämmer mig och jag hatar mig själv. Vill egentligen bara finna ett sätt att skada mig på som inte märks då jag inte kommer få ha min hund hos mig om det skulle komma fram. Det är en sjuk tanke och jag vet att jag har den men jag kan för det inte skaka av mig den. Inte än.











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se