När det kokar över

Vilken genomgående skit dag. Idag brast det för mig. Tårarna rann, jag höjde rösten, försökte förklara mellan kulkandet, dörrar slogs igen och jag sprang iväg. Kom inte något vidare långt då dörrar är låsta här. Jag bara orkar inte mer, vill inte vara här. Imorgon åker vi till Skåne. Låter kanske konstigt men ska bli rätt skönt att göra något annat för en dag.

Det var en gång...

Tänk att denna tjej, på kortet skulle gå igenom allt jag har gått igenom de senaste åren. Här har jag inte en aning om vad som väntar och såhär i efterhand så var det nog rätt bra, annars skulle jag gett upp från start. Kortet är sedan jag var inlagd första gången, 2010. Det har hänt mycket på dom sju åren och jag är inte lik mig själv. Innan hördes jag, kunde skrika genom korridorernas tomma, ekande skal till väggar. Jag hade inte kommit på det självskadande som idag vid flertalet tillfällen nästan kostat mig livet. Jag skar mig, sydde ibland och sen var jag nöjd. Låter kanske konstigt att skriva det men det var så skönt. Nu går jag ju konstant varje dag, varje timme och funderar kring hur jag ska kontrollera situationen. Utan att lyckas.

Efter samtalet igår känner jag mig rätt nedslagen. Jag vill så gärna åka hem mellan sjukhusvården och behandlingshemmet. Ingen verkar vara på min linje. Ska fråga läkaren på torsdag. Det är det sista lilla hoppet jag har kvar. Personalen på avdelningen, boendets personal, mina föräldrar och min samtalskontakt har sagt ett stort NEJ. Det är så extremt rörigt i mitt huvud när det är kaos hemma. Jag vet att jag är här och har varit det i 6 månader men ändå. Det är enligt andra ingen katastrof hemma men för att vara jag så är det det. Vill röja städa och packa. Idag händer i övrigt inte så mycket. Ska fördriva tiden fram tills mamma kommer i eftermiddag.

Att ta livet av sig

Ett tungt ämne men ack så viktigt. Viktigt att våga tänka kring, sätta sig in och bli medveten om att det faktiskt sker. Att ta livet av sig är en dödsorsak bland unga som ökat med åren. Skrämmande. Eller så har vi blivit mer medvetna om det och samlar på oss mod till att berätta om den där kompisen, kusinen eller familjemedlemmen som inte orkade mer. Eftersom att jag har levt inom psykiatrin i tio års tid har jag hunnit med att träffa en del av dessa. Varpå vissa av dom har lyckats (eller snarare misslyckas totalt) att ta livet av sig. Vissa mer rakt på sak än andra. Det här är ingen självmordsguide så hur dom gjort, hur jag själv har försökt eller tänker kring lämnar jag långt bort ifrån denna blogg. Men det är viktigt att våga se att det sker. Det borde inte få ske. Jag skyller inte allt på vården men någonstans finns det ett ansvar och då syftar jag inte på att i första hand dra tag i dom som redan är djupast ned i grunden. Utan att fiska tag i dom som fortfarande flyter omkring på ytan och känner sig förvirrade, rädda och ensamma. Att hjälpa någon i ett tidigt stadie är så mycket lättare än när tiden rinner iväg. När små rispor blir till sår som måste lagas med både tråd och gafflar börjar det bli försent. Eller fel ord, det är aldrig försent att bli frisk men det är så mycket lättare om det sker i ett tidigt stadie.

Så varför fungerar det inte så? Varför måste en anorektiker vara nära att dö av svält för att få hjälp? Varför måste hjälpen komma EFTER x antal gångna besök hos kirurgen med breda skärsår. Varför, varför, varför!!! Jo tid och pengar. Det finns inte tider nog på dagens psykiatri mottagningar för att kunna fånga upp dom nya. Dom nya får bli äldre och så tas dom omhand när avdelning, slutenvård, vak och tvång kommer in i bilden. Men då har det ju gått för långt, alldeles för långt. Ett spretigt inlägg med nog så viktigt.

När det värsta sker. Någon tar livet av sig får jag en tankeställare. Det jag håller på med kan leda till samma sak. I vissa fall vill jag till och med att det ska ske. Varför? Hur kan jag ens vilja det, hur kan någon frivilligt ta död på sig själv, radera ut hela ens existens här på jorden. Jag förstår dom men jag tar inte emot ursäkten i ett självmordsbrev. Det går inte att göra det ogjort. Att stå vid sidan om gör så jävla (ursäkta) ont. Att prata med någon ena dagen och sen när man vaknar upp för att fortsätta samtalet finns inte denna fina människa kvar i livet. Ryser, ångest - ledsamhet. Vet inte hur jag ska runda av ett sådant här inlägg. Det går att skriva tusentals ord men det är ingen mening med. Ingen skulle orka läsa och jag tycker ändå att jag har fått med det värsta - det viktigaste av detta tunga ämne.

Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se