Att ta livet av sig

Ett tungt ämne men ack så viktigt. Viktigt att våga tänka kring, sätta sig in och bli medveten om att det faktiskt sker. Att ta livet av sig är en dödsorsak bland unga som ökat med åren. Skrämmande. Eller så har vi blivit mer medvetna om det och samlar på oss mod till att berätta om den där kompisen, kusinen eller familjemedlemmen som inte orkade mer. Eftersom att jag har levt inom psykiatrin i tio års tid har jag hunnit med att träffa en del av dessa. Varpå vissa av dom har lyckats (eller snarare misslyckas totalt) att ta livet av sig. Vissa mer rakt på sak än andra. Det här är ingen självmordsguide så hur dom gjort, hur jag själv har försökt eller tänker kring lämnar jag långt bort ifrån denna blogg. Men det är viktigt att våga se att det sker. Det borde inte få ske. Jag skyller inte allt på vården men någonstans finns det ett ansvar och då syftar jag inte på att i första hand dra tag i dom som redan är djupast ned i grunden. Utan att fiska tag i dom som fortfarande flyter omkring på ytan och känner sig förvirrade, rädda och ensamma. Att hjälpa någon i ett tidigt stadie är så mycket lättare än när tiden rinner iväg. När små rispor blir till sår som måste lagas med både tråd och gafflar börjar det bli försent. Eller fel ord, det är aldrig försent att bli frisk men det är så mycket lättare om det sker i ett tidigt stadie.

Så varför fungerar det inte så? Varför måste en anorektiker vara nära att dö av svält för att få hjälp? Varför måste hjälpen komma EFTER x antal gångna besök hos kirurgen med breda skärsår. Varför, varför, varför!!! Jo tid och pengar. Det finns inte tider nog på dagens psykiatri mottagningar för att kunna fånga upp dom nya. Dom nya får bli äldre och så tas dom omhand när avdelning, slutenvård, vak och tvång kommer in i bilden. Men då har det ju gått för långt, alldeles för långt. Ett spretigt inlägg med nog så viktigt.

När det värsta sker. Någon tar livet av sig får jag en tankeställare. Det jag håller på med kan leda till samma sak. I vissa fall vill jag till och med att det ska ske. Varför? Hur kan jag ens vilja det, hur kan någon frivilligt ta död på sig själv, radera ut hela ens existens här på jorden. Jag förstår dom men jag tar inte emot ursäkten i ett självmordsbrev. Det går inte att göra det ogjort. Att stå vid sidan om gör så jävla (ursäkta) ont. Att prata med någon ena dagen och sen när man vaknar upp för att fortsätta samtalet finns inte denna fina människa kvar i livet. Ryser, ångest - ledsamhet. Vet inte hur jag ska runda av ett sådant här inlägg. Det går att skriva tusentals ord men det är ingen mening med. Ingen skulle orka läsa och jag tycker ändå att jag har fått med det värsta - det viktigaste av detta tunga ämne.



Anonym    •  

Så otroligt bra skrivet Sara! Där fick du med mina tankar också. Kram från din T

Sara    •  

Tack fina du😘










Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se