Det var en gång...

Tänk att denna tjej, på kortet skulle gå igenom allt jag har gått igenom de senaste åren. Här har jag inte en aning om vad som väntar och såhär i efterhand så var det nog rätt bra, annars skulle jag gett upp från start. Kortet är sedan jag var inlagd första gången, 2010. Det har hänt mycket på dom sju åren och jag är inte lik mig själv. Innan hördes jag, kunde skrika genom korridorernas tomma, ekande skal till väggar. Jag hade inte kommit på det självskadande som idag vid flertalet tillfällen nästan kostat mig livet. Jag skar mig, sydde ibland och sen var jag nöjd. Låter kanske konstigt att skriva det men det var så skönt. Nu går jag ju konstant varje dag, varje timme och funderar kring hur jag ska kontrollera situationen. Utan att lyckas.

Efter samtalet igår känner jag mig rätt nedslagen. Jag vill så gärna åka hem mellan sjukhusvården och behandlingshemmet. Ingen verkar vara på min linje. Ska fråga läkaren på torsdag. Det är det sista lilla hoppet jag har kvar. Personalen på avdelningen, boendets personal, mina föräldrar och min samtalskontakt har sagt ett stort NEJ. Det är så extremt rörigt i mitt huvud när det är kaos hemma. Jag vet att jag är här och har varit det i 6 månader men ändå. Det är enligt andra ingen katastrof hemma men för att vara jag så är det det. Vill röja städa och packa. Idag händer i övrigt inte så mycket. Ska fördriva tiden fram tills mamma kommer i eftermiddag.



Anonym    •  

Får du behålla den lägenheten du har nu när du ska hem från boendet, jag hoppas verkligen di får det, om du vill förstås.
Kramar till dig!!

Svar: Ja det får jag :) så det känns jätte skönt. Kram
None None










Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se