Självskadebeteende

Det var ett par dagar sedan nu, men ibland får det lov att bli så. Jag har inte kommit mig för att sätta mig vid datorn, starta den och vänta på att den ska komma igång. Även om processen är rätt snabb på min nya. Det är mycket aktivteter och behandling här plus att jag nu har hunden hos mig. Det gör att tiden springer iväg vissa dagar och andra är likt denna. Jag sitter på mitt rum, går mina promenader och känner mig ganska borttappad och glömd. Ska nog dra igång en riktig städning för att fördriva tiden. Men först ska jag skriva några rader på något som blir väldigt aktuellt när man på ett behandlingshem likt jag själv.
 
Det här med självskadebeteende är svårt. Det triggar andra och jag vet inte riktigt hur mycket jag ska skriva. Men jag har fått tänka om lite där. Att dölja sina ärr blir outhärdligt i längden. Det går inte att gå i college tröja i juli månad när det är 30 grader varmt. Det bara går inte. Här har 90 procent av alla ärr på armarna, mer eller mindre. Själv har jag skurit så mycket och många år att det ser ut som att jag är typ brännskadad och inte har skurit mig så mycket. Det här tycker jag är rätt skönt. För på dom som gjorde lite mindre och fortfarande har fri hud ifrån ärr kvar så syns ärren som är desto mer. Jag vet att jag aldrig kommer se normal ut men samtidigt är inte det något jag skäms över. Jag ser liksom ut såhär.
 
Igår när vi var på ridningen så stod jag och pratade med vår ridlärare efter lektionen. Hon avbröt mig mitt i en mening och kommenterade mina ärr. "Men lilla du..." Jag blev paff. Det blir liksom en vardag att se ut såhär så jag tänker inte så mycket på det. När jag är i stallet så tänker jag ännu mindre på det. Då är jag liksom i min trygga miljö bland djur och där exicterar inte självskadetankar. Ibland kommer det upp tankar i mit huvud att jag är värdelös som inte lyckats skada min kropp mer, att jag borde fortsätta. Därför kan det ibland vara bra att få en sådan där plötslig kommentar helt oväntat. Det syns, det är mycket Sara, du har plågat din kropp något enormt. Det får min sjuka sida att slappna av. Jag är alltid rädd för att göra något bra emot mig själv och varje dum grej tolkas på en skala hur illa det varit. Kompensationstänk.
 
En sak som jag tycker är väldigt skönt här är att man inte räknas som annorlunda när man har ärr på armarna. Vi har så mycket ärr tillsammans att det räcker och blir över. Att visa ärren är en vardag, inget jag funderar över varken hos mig själv eller de andra. Men en sak som gör mig arg och iriiterad är när folk går med öppna sår. Det spelar ingen roll om det är små rispor, öppna sår eller sydda partier. Jag tycker inte att man gör så när det finns så många omkring en med liknande problem. Även om många av oss har kommit ned till den punkten att man inte blir påverkad på det sättet så vet jag att det finns dom som gör det här. Tycker att man kan visa respekt inför dem. Det får avsluta min lilla text kring ett relevant ämne.
 
 
Under tiden och den nedre delen är när ärren bleknat mer.
 











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se