Byte av blogg

http://saraes.blogg.se/

En liten presentation av Sara

Eftersom att läsarantalet har ökat rejält (så himla roligt) tänkte jag förnya en gamal presentation av mig själv. Mitt namn är då Sara, jag bor i mitten av vårt land Sverige. 26 år gammal, sjukskriven, hundägare som tycker om att skapa med penna och papper. Jag är just nu inlagd på lpt sedan september 2016, på en av vår stads psykiatri avdelningar. Har ett gäng diagnoser som förklarar till varför jag är här. Ingen undanflykt men en ren och rak förklaring. Det rör sig om självskadebeteende, depprission, bulimi, OCD, Asperger och en fobisk personlighet. Läkarna som skriver under lpt pappren kallar det så vackert "hon har en allvarlig psykisk störning" (kriterie för att ett lpt ska hålla i förvaltningsrätten). Att jag har varit inlagd så länge beror på att det planeras för en visit på behandlingshem för min del. Mina föräldrar, boende personalen, öppenvårds psykiatrin eller min läkare (antar jag eftersom att hon inte avskriver det där vårdintyget) tycker jag är i skick av att bo hemma. Jag har varit inlagd i ett halvår men har inte vistats utanför dessa dörrar själv sedan dess. Märklig känsla. Men nog om det, den sjuka och tråkiga sida som iof tar upp den största tiden av mitt liv. Jag skriver om psykisk ohälsa för att jag vill sprida att det handlar om så mycket mer än att en ung sig skär sig på grund av ångest.

I övrigt är jag faktiskt en normal människa jag också. Jag älskar hundar och är sedan åtta år tillbaka ägare till en cocker vid namn Leo. Jag började tävla inom lydnaden med honom och vi kom till klass 3 innan jag fann rallylydnaden. En hundsport jag bara älskar. Alla kör mot alla, fokus och tajming behövs mellan hund och förare. Jag fann mig ett par riktigt trevliga hund tränings kompisar som till och med varit så gulliga att dom kommer upp till avdelningen och hälsar på. Så uppskattat. I rallyn kom vi längre och har tävlat i mästarklass sedan 2015 och rally sedan 2014. 2016 tävlade vi SM vilket gick sådär men det var en upplevelse som jag aldrig kommer glömma. När jag var friskare (eller iaf inte inlåst) var jag med och höll kurser, gick kurser, hade hand om klubbens hemsida (vilket jag iof har nu igen). Jag har skrivit en självbiografi och har en nisch på det här med nya antecknings block. Fråga mig inte varför. Ser mig själv som äcklig, ful och värdelös medan andra säger att jag är kreativ, omtänksam och söt. Det går inte ihop sig alls. Men lite så är mitt liv. Det är väldigt sällan mina tankesätt går hand i hand med andras. Min samtalskontakt brukar säga att hon har lärt sig något nytt sen hon träffade mig, att tänka tvärtom mot vad de flesta människorna tänker. Utåt sätt är jag vanlig. Inuti råder ett kaos som inte en kotte kan se igenom om de inte visste.

Vad är jag för en filur?

Mitt namn är då Sara. Jag fyllde nyligen 26 år och har levt inom psykiatrin sedan jag var 16 år. Det började på BUP med några få samtal som jag pratade mig ut och fick svaret - du är inte tillräckligt sjuk. Skolan försökte göra sitt men det var aldrig tillräckligt. Nu hade jag utvecklat ett självskadebeteende där jag behövde sy för att reparera skadorna jag gjorde på mig själv. Mina kompisar stod vid sidan av och såg på, liksom lärarna som försökte prata mig till rätta, utan framgång. Studenten kom och jag bröt ihop totalt. Flak åkande, sång, dricka, krogen och festa - jag gjorde det men jag uppskattade det inte. Jag såg framför mig morgondagen, då jag vakna och allt var slut. Skolan hade varit en trygghet och nu skulle jag lämna den. I skolan hade jag inte behövt spela det spel jag gjorde hemma. Men gymnasiet var slut, jag blev sjukskriven och började i dagvård för min ätstörnings problematik.
 
För sju år sedan blev jag inlagd för första gången. Jag var bara 17 år men skickades till vuxen psykiatrin vilket jag faktiskt var rätt glad för. Istället för att först hamna på BUP där det är mer hemtrevligt, bättre personal täthet osv. för att sedan slussas över till vuxen psykiatrin ett år senare när jag fyllt 18 år och då ha något att jämföra med. Kala rum, vitt, sterilt, inga skrivbord, stolar eller inredning på rummen. Jag fick sammanlagt ett år i dagvården men blev bara sämre. Nu hade jag matstöd på avdelningen, matstöd på dagvården, träffade en läkare två gånger i veckan, min samtalskontakt tre gånger i veckan, plus dom dagarna dagvården var. Jag var omringad av människor som försökte hjälpa mig men jag gled bara längre och längre ned i mörkret.
 
Dagvården tog slut men inläggningarna fortsatte. Jag blev flyttad till ett behandlingshem där det skulle jobbas med ätstörningen, självskadebeteendet och depressionen. Med depressionen kom det självmordsförsök och tankar som tog upp min vardag. Jag hamnade på akuten och sedan på ett hav av sjukhusets alla avdelningar. Det med dropp, kateter, dåliga njurar och förhöjda levervärden. Min kropp höll på att stänga av. Jag blev aldrig frisk på behandlingshemmet utan flyttade därifrån av helt andra anledningar. Jag blev bara sjukare. Nu flyttade jag tillbaka till mitt boende där jag bott sedan 2011. Jag höll mig precis på kanten för att inte bli inlagd igen. Efter många turer med ambulans till akuten lades jag tillslut in ytterligare en längre period. I den befinner jag mig nu.
 
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se