När vardagen påverkas av psykisk ohälsa

Där brast det.
Jag har levt som i en bubbla av fantastiska känslor de sista veckorna.
Det försvann nu, idag, ikväll.
Känner mig så dålig, så värdelös.
Måste återfå kontrollen, kunna styra detta vidare.
Det syns inte, det finns inte för andra men för mig är det verklighet.
Jag lever mitt i det.
 
Ska nog lägga mig och läsa. Hoppas på att få ordning på tankarna och sedan somna ifrån allt till en bättre dag.
 

Nu känner jag mig så ledsen, besviken och överkörd

Det här med bloggar kan verklugen vara skit. När jag finner en kommentar på en kompis blogg blir jag riktigt jäkla ledsen faktiskt. Funderar på att sluta skriva.
 
"Följer din väns blogg och har gjort det i många år. Tyvärr känns det som hon ger upp allt för ofta i liksom finner sig i den sjuka världen. Att den har blivit en trygghet och därav väljer att stanna i den. Nästan som att hon är lite stolt av att va den sjuke. Det är så synd! Försöker du peppa henne till att se dig som en förebild att det ju går att bli bra?att man kan bara man vill?"
 
Till dig som jag vet läser:
Vad vet du om jag ger upp eller inte? Jag är mer frisk än någonsin och strävar till att bli det helt och hållet. Jag är så jäkla less på att vara den sjuke och brukar över huvud taget inte identifiera mig som det. Jag har skadat mig tre gånger på åtta månader och det är ett väldigt stort framsteg mot att göra det flera gånger om dagen. Jag ger inte upp gällande min mat heller, äter enligt mitt matschema med personalen VARJE dag. Det du skriver kunde du skriva till mig och inte till min kompis. Till sist, det är inte hennes uppgift att peppa upp mig om jag befinner mig i en svacka (vilket jag inte ens gör).
 
-
 
Det här förstörde verkligen min dag totalt. Sitter här med så grov ångest och är ledsen. Som jag kämpar nu har jag aldrig gjort innan. Vad mer behöver jag skriva för att övertyga alla om det? Jag ska inte ens behöva övertyga andra om det i min egen blogg. Jag får skriva om jag mår bra eller om jag mår dåligt. Men att dölja en människa utefter en blogg tycker jag är fel. Jag skulle kunna ta emot dessa ord för ett par år sedan, då jag inte alls såg något framåt utan bara hängde med i det sjuka men jag är inte den Sara längre. Samtidigt som jag är långt ifrån frisk. Bara för att jag skriver om det sjuka öppet betyder inte det att jag gravlar fast i det utan jag delger min väg emot det friska! Skulle jag vara stolt över att vara den sjuke?
 
Skulle jag dessutom vara stolt över att vara den sjuke? Då kan jag säga såhär. Det finns många saker som är centrala i mitt liv som enbart några få i min närhet vet om. Det är bland annat därför jag är inlagd. Jag är inte stolt, jag skäms. Nu skäms jag ännu mer. Jag är inte det minsta stolt utan väljer att inte skriva om det för att det kan påverka andra. Liksom jag undviker att läsa andras sjuka bloggar för att inte bli påverkad. Ska jag försöka sammanfatta det här? Nej, det går inte känner jag. Jag har sagt mitt och jag tänker faktiskt fortsätta skriva om mitt liv. Sprida min historia som förhoppningsvis kan leda till att någon annan finner förståelse, kunskap och förhoppningar om att det går att vända en sjuk värld - även om det finns dom som anser att det jag skapar leder till det motsatta.

Att ta livet av sig

Ett tungt ämne men ack så viktigt. Viktigt att våga tänka kring, sätta sig in och bli medveten om att det faktiskt sker. Att ta livet av sig är en dödsorsak bland unga som ökat med åren. Skrämmande. Eller så har vi blivit mer medvetna om det och samlar på oss mod till att berätta om den där kompisen, kusinen eller familjemedlemmen som inte orkade mer. Eftersom att jag har levt inom psykiatrin i tio års tid har jag hunnit med att träffa en del av dessa. Varpå vissa av dom har lyckats (eller snarare misslyckas totalt) att ta livet av sig. Vissa mer rakt på sak än andra. Det här är ingen självmordsguide så hur dom gjort, hur jag själv har försökt eller tänker kring lämnar jag långt bort ifrån denna blogg. Men det är viktigt att våga se att det sker. Det borde inte få ske. Jag skyller inte allt på vården men någonstans finns det ett ansvar och då syftar jag inte på att i första hand dra tag i dom som redan är djupast ned i grunden. Utan att fiska tag i dom som fortfarande flyter omkring på ytan och känner sig förvirrade, rädda och ensamma. Att hjälpa någon i ett tidigt stadie är så mycket lättare än när tiden rinner iväg. När små rispor blir till sår som måste lagas med både tråd och gafflar börjar det bli försent. Eller fel ord, det är aldrig försent att bli frisk men det är så mycket lättare om det sker i ett tidigt stadie.

Så varför fungerar det inte så? Varför måste en anorektiker vara nära att dö av svält för att få hjälp? Varför måste hjälpen komma EFTER x antal gångna besök hos kirurgen med breda skärsår. Varför, varför, varför!!! Jo tid och pengar. Det finns inte tider nog på dagens psykiatri mottagningar för att kunna fånga upp dom nya. Dom nya får bli äldre och så tas dom omhand när avdelning, slutenvård, vak och tvång kommer in i bilden. Men då har det ju gått för långt, alldeles för långt. Ett spretigt inlägg med nog så viktigt.

När det värsta sker. Någon tar livet av sig får jag en tankeställare. Det jag håller på med kan leda till samma sak. I vissa fall vill jag till och med att det ska ske. Varför? Hur kan jag ens vilja det, hur kan någon frivilligt ta död på sig själv, radera ut hela ens existens här på jorden. Jag förstår dom men jag tar inte emot ursäkten i ett självmordsbrev. Det går inte att göra det ogjort. Att stå vid sidan om gör så jävla (ursäkta) ont. Att prata med någon ena dagen och sen när man vaknar upp för att fortsätta samtalet finns inte denna fina människa kvar i livet. Ryser, ångest - ledsamhet. Vet inte hur jag ska runda av ett sådant här inlägg. Det går att skriva tusentals ord men det är ingen mening med. Ingen skulle orka läsa och jag tycker ändå att jag har fått med det värsta - det viktigaste av detta tunga ämne.

Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se