fortsättning LPT - lagen om psykiatrisk tvångsvård

För att undvika ett väldigt långt inlägg skapade jag två av ett samtalsämne för att jag inte kände mig klar än. Det finns mer att skriva kring detta ämne och det tänkte jag göra nu. En sak som jag har hakat upp mig på är när människor skryter om sin tvångsvård. Som om dom vore mer sjuka än någon som vårdades på en avdelning frivilligt. Så ser inte jag alls på saken. Att vårdas frivilligt behöver för det första inte ens vara frivilligt. Det kan vara så att du vårdas på en avdelning med ett hot om att om du inte stannar på avdelningen skriver vi ett LPT. Det kan vara som i min situation. Att flytta till behandlingshemmet har jag gjort frivilligt men vad hade jag för val? Jag fick inte komma hem utan då stod jag och valde mellan att fortsätta tvångsvårdas på avdelningen eller vårdas frivilligt på ett behandlingshem. Valet var inte så svårt, inte för mig.
 
En person utan LPT kan vara lika sjuk men som ändå kanske har förmågan att se själv att det inte fungerar hemma. Tvångsvård är inget att skämmas över, heller inte vara stolt över. Det är bara en lag som tas till verket när personer inte har förmågan att se till sitt eget bästa under en period. Att vårdas enligt LPT innebär att vården har ansvaret över dig. Dom gör det dom tror (och vet) är bäst för en just nu. Det här är åtgärder som verkligen kan skada en annan människa. Jag minns framförallt en gång när de höll fast mig. I efterhand sa en skötare till mig att jag var en av de sista hon hade velat göra detta emot då hon vet vad jag har gått igenom. Det kändes bra att höra det ifrån henne men det läkte aldrig såren för det som dom tvingade mig till.
 
 
Att vara inlagd med LPT innebär en hel del extra regler vid utevistelse, vid besök och allmänt i vardagen. Det gäller att göra som vården vill. Fusk och tjafs leder till konsekvenser för en själv. Det här inget dom gör för att vara elaka. Så får det verkligen inte låta. Det gör för att nmänniskor inte alltid har förmågan att ta till vara på sig själva. Så vad tycker jag om psykiatrisk tvångsvård? Som jag skrivit innan räddar det liv. Jag tror att det är nödvändigt att ta till i vissa fall. När personer inte förstår sitt eget bästa. Ett något luddigt inlägg om en viktig sak som berört mig mycket genom åren.

LPT - lagen om psykiatrisk tvångsvård

Att vårdas enligt LPT - lagen om psykiatrisk tvångsvård är svårt att beskriva. Det har funnits tillfällen i mitt liv där jag inte brytt mig. Där jag köpt att jag var inlagd vare sig det var med LPT eller utan. Jag har tyckt att avdelningen var en trygg plats och att det gav mig vila ifrån det allra värsta där hemma. Oftast behövs inte ett LPT i början. Någon talar om för dig att du ska bli inlagd och man säger motviligt okej och mer än så är det inte. Men när man har varit inom vården ett tag, eller om man blivit väldigt sjuk snabbt, så behöver de ibland vidta tvångsåtgärder. Krasst får du inte tvinga någon som vårdas frivilligt. Här kommer tvångsvården in i bilden.
 
Det är en stress att inte få bestämma själv. Det är en oerhörd press att veta att dom när som helst kan tvinga dig till något. Vill de väga en så gör dom det, vill dom att jag ska få ECT så blir det så osv. Listan kan göras lång men jag tror ni förstår mina två exempel. Även om det är svårt att sätta sig in i situation av LPT under flera månader tid. Jag tror inte att det gåpr att beskriva till en förståelse om man inte upplevt det själv. Minns i början när jag var inlagd, frivilligt. Jag kunde nästan vara avundssjuk på dom med LPT, att dom fick stanna längre på avdelningen än jag. Jag ångrade snart mina tankar då jag efter några månader satt där som en i gänget av alla med tvångsvård.
 
Att vårdas på det sättet är kränkande. Det är fruktansvärt vad dom kan tvinga en till och hela situationen blir traumatiskt. Jag har upp levt saker som förstört mig. När jag blivit fast hållen, tvingats stå framför människor helt utan kläder eller inte ens fått gå på toa ifred. Jag ser idag att dom har räddat mitt liv så det här är verkligen inget inlägg där jag ska kasta skit på vården för att dom vårdar folk med LPT. Vill mer lämna en liten förklaring kring hur det kan vara. Jag vet att jag utan mina LPT omgångar inte skulle ha suttit här. Det räddar liv och tar ett grepp kring människor som verkligen behöver det. Därför finns tvångsvården. För att det är många med psykisk ohälsa som inte inser sitt bästa. Det finns många som hatar sig själva till den grad att det blir livsfarligt.
 
Den här sista omgången på sjukhuset var jag uppe i två förvaltningsrätter för att LPT´t skulle förlängas. Läkar talade om för mig att tvångsvård i nio månader på en sluten avdelning inte är vanligt. Dom vill inte att det ska vara så länge. Man kan behöva det under kortare period men inte så länge. Det är många som frågar och undrar hur länge och varför man är inlagd. Jag undviker gärna dom frågorna. Jag skäms och är ledsen över att ha vårdats länge med LPT. Det är inget jag går och berättar för resten av gänget på behandlingshemmet jag bor på, för vad har dom med det att göra? Liksom jag inte ska lägga mig i deras resa alltför mycket.
 
fortsättning följer...

Utåtagerande som person

Jag har genom mina år som sjuk aldrig varit utåtagerande. När det kommer till psykiatrin och de patienter som varit inom vården länge är det lite ovanligt med dom problemen som jag har. Jag gråter inte, jag skriker inte, jag slår inte saker i golvet eller tar sönder saker i ren ångest. Jag vänder allt inåt och det är det som enligt dom omkring mig blir lite obehagligt. Man kan inte läsa av mig eller se när jag blir arg, ledsen, besviken eller får ångest för jag liksom vinklar det inåt. Kan känna att det är svårt att vara på detta sätt, det är lätt att bli misstolkad. Det är rakt på sak lättare för personalen om en patient skriker ut sin ångest, blir fasthållen, får medicin och blir lugn. Inte lättare rent fysiskt men det är rätt uppenbart när någon mår dåligt om man kan vis det på ett sådant sätt. Jag har blivit fasthållen en enda gång genom alla år som sjuk och det skedde för några månader sedan. Oftast så ter sig självskadepatienter på ett delvis utåtagerande sätt tack vare all ångest som är inkopplat när det handlar om ett mer allvarligt självskadebeteende. Jag har inte ångest på samma sätt. Har fått till mig att mycket ligger i min asperger problematik men också i OCD'n. Att det inom min styrs av tvång och ritualer och inte av ren ångest.
 
Jag har en emotionell personlighet enligt läkaren och där brukar humöret gå likt en berg och dalbana medan jag är helt blank. Det är jobbigt att inte passa in i någon mall för det är tio gånger svårare att få hjälp när du är en patient med flera diagnoser. Du har svårt att finna personer med liknande problem när det du gör mot dig själv är ovanligt. Vill säga inte att jämföra med utan att kunna ta hjälp av. Jag har genom alla år trott att jag inte är ett dugg sjuk eftersom att ingen behövt hålla fast mig i situationer där jag exempelvis ska sy eller äta en måltid. Brukar få till mig att jag är väluppfostrad, anpassningsbar och lätt att ha och göra med. Ibland har jag bara lust att skrika ut all min ångest som faktiskt finns där. Vifta med armarna när någon lägger om mina sår bara för att visa hur jäkla kasst jag mår men det är liksom inte jag. Har aldrig haft det behovet av att låta högst eller bråka som värst. Jag är inte så i min personlighet och jag tror det är viktigt för vården att förstå att människor inte alltid passar in i mallen av sjuka eller friska. Alla är vi faktiskt olika.   
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se