Innan min inläggning

Skriv inläggstext 

För ett år sedan tävlade jag mina sista rundor innan det stora målet. Jag levde på rosa små fluffiga moln. Ett och ett halvt år efter att vi börjat med rally så hade han blivit årets bästa rally cocker och vi hade kvalat till SM.



Jag tror inte att någon förstod hur sjuk jag var när vi var iväg uppåt i landet för att jag skulle tävla. Synen var påverkad, klarade inte av en minsta liten backe utan att stanna och att vistas i solen var hemskt. Min kropp höll på att lägga av. Mina behandlare ville att jag skulle avboka. Men vem avbokar SM? Jag var så fast besluten av att tävla det som jag kämpat med i ett års tid.



Sista tävlingen innan jag började min sista inläggningsperiod i augusti. Vi vann den klassen och i efterhand känns det så bra att jag genomförde det trots att ingen som visste om hur det egentligen var förstod hur det gick till. Mitt blodvärde var kört i botten. Läkarna frågade mig hur jag kunde stå upp. Hur jag kunde andas? Prata? Promenera? Jag vet inte själv. Jag hade 1/3 del av det blod man ska ha i kroppen.



Inlagd. Utskriven och inlagd igen. Det var augusti månad. Lpt, avskrivet och lpt igen. Jag levde på ett destruktivt sätt som skadade min kropp något enormt. Hjärtat visade på förändringar, pulsen låg ständigt på ca 120 slag per minut. Mina värden var katastrofala. Tog tabletter om och om igen och när jag var medvetslös passade dom på att ge mig den vård jag annars vägrade ta emot.




Inlagd inom psykiatrin. Behöver inte rabbla historien igen om hur, var, varför eller när.



Sista natten hemma i stan

Då sitter jag här. Försöker bli trött och det snurrar tusen tankar på en gång. Jag är nervös hur det kommer bli med maten imorgon. Jag är minst lika nervös och orolig för hur det ska bli med maten över huvud taget i min nya vardag. Jag önskar jag vore på plats och installerad. Jag vill inte mnärkas i mängden vilket man gör som ny. Dom andra kanske tycker jag är en stor bluff, så nervös inför det. Nu är det dessutom sista natten med min fina lilla hund. Sen dröjer det veckor innan vi får träffas igen. Det vore faktiskt skönare att ha med honom från början kan jag känna nu för då läggs lite mer uppmärksamhet på hans söthet istället för på hur jag är. Känner mig naken utan honom på något vis. Nu har jag tagit mina natt mediciner, dubbel dos av vid behovs medicin så att jag ska sova hela den här natten. Klockan är ställd på 05.45.
 
Skäms över hur mycket jag har med mig. Samtidigt som jag liksom behöver ha det där. Jag vill inte sakna något och tar hellre med min för mycket än för lite. Imorse gjorde jag något lite busigt. Jag vet att jag fortfarande är under LPT men det struntade faktiskt vi i idag vid två tillfällen. Imorse var jag ute på en 20 minuters promenad själv med hunden i soluppgången. Så fantastiskt det var. Sedan så gick jag fram och tillbaka till en kompis själv. Jag vet att jag inte får vara ute själv men nu blir jag ändå utskriven imorgon så jag kände, vad spelar det för roll? Det var så obeskrivligt skönt och jag ser fram emot att återgå till mina promenader. Jag vet att min kropp inte är i gott skick efter nio månaders stillhet så jag ska ta det i lugnt tempo. Har precis fått blod gånger två, äter lite mer varierat och kaliumhalten ligger bra sen sista droppet. Min kropp är redo att byggas upp igen. Nu vill jag bara att det ska bli morgon.
 
 

En sjukhusaktig dag

Då har jag packat ur mitt rum på sjukhuset. Efter åtta måander är det någon annan som nu bor i det rummet. Personalen tyckte att det kändes konstigt. Dom jag har haft närmst visade en del tårar medan jag har så svårt att visa det på det sättet. Gav dom en kram vilket jag väldigt sällan gör med vem som helst men nu kändes det självklart. Idag sa jag hej då till min favorit skötare och på måndag blir det ett farväl med min favorit sjuksköterska. Hon var så söt idag när jag fått mitt blod. Sa till sin student att hon ville göra jobbet med att koppla ifrån blodpåsen från mig då jag snart inte finns kvar på avdelningen. Vilken fin människa hon är. Men jag känner mig redo att lämna avdelningen bakom mig. Nu börjar en ny resa och jag har ingen aning om hur det ska bli. Det skrämmer mig med alla krav, alla rutiner och vardagligheter som ska införas. Det var länge sedan jag levde ett normalt liv. Mer normalt än inom sjukhusets vita väggar iaf.
 
Dagen började med att vi vaccinerade Leo på smådjurkliniken här i stan. Han tyckte inte alls det var roligt när han väl skulle upp på bordet men annars gick det bra. Efteråt körde vi emot sjukhuset och pappa lämnade in mig där igen. Inget lpt borttaget än så får inte gå ute själv. Jag och min kontaktperson gick ned till apoteket för att hämta ut min apodos rulle, vid behovsmedicin, närspray och munskölj. Tackar gudarna för avbetalnings system inom medicin världen. På tillbaka vägen gick vi till blodcentralen och hämtade mitt blod som beställdes igår. Promenerade tillbaks till psykiatrin som på vårt sjukhus ligger allra längst bort. In med blod och medicin innan det blev dags för ännu en tripp. Denna gång till uppvaket för att sätta nål.
 
Jag är extremt svårstucken då kärlen har blivit ärrade säger dom. Dessutom blir dom tunna av blodbrist. Men där uppe är dom riktigt bra att sticka så det gick på försök nummer ett. Åt lunch i matsalen innan blodet kopplades på. Jag och min kontaktperson spelade skipbo, pratade om allt möjligt. Han frågade om några tips och trix om vart jag gömmer rakblad och tabletter. Berättade det för honom för att förstöra eller snarare hjälpa andra. Jag kände att jag själv inte behöver dom sakerna att ta till längre och dessutom skrivs jag ut på måndag så jag tipsar gärna dom. Mycket riktigt var några av mina ideer något han aldrig tänkt på. Det är så självklart för mig men för dom otänkbart till en början. Fick in mitt mellanmål på en bricka när extra vaket bytte av varandra kring tre tiden. Vid 15.15 hade det hållt på i nästan 2 timmar och droppet var slut. Hopplades loss och blev så småningom hämtad av min far. Nu ska jag se någon gammal serie och försöka somna.
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se